I den svenska debatten pågår förnärvarande diskussioner och förslag till ny lagstiftning för att ge en mer trovärdig hantering utav grova brottslingar som blivit dömda. Såsom det ser ut idag kan en mördare dömas antingen till fängelse eller till psykiskt vård. Båda alternativen har sina brister som gör att vanligt folk tappar förtroendet för rättväsendet.

De som döms till fängelse för grova brott som t ex mord, får som regel sitta i fängelse så många år som ryms på ena handens fingrar, med vissa få undantag. Detta sticker i ögonen då det ändå handlar om att en människa inte fick chansen leva klart sina 20-80 år och allt vad detta brott och även andra brott innebär i grymhet.

För de som döms till psykiskt vård har vi allmänheten blivit väldigt konfunderade. Strafflängden i tid varierar oerhört och beror på hur psyket är beskaffat hos brottslingen. En eller flera läkare avgör om människan är tillräckligt frisk igen för att släppas ut i samhället.

Oavsett strafform så har nuvarande lagstiftning en gemensam sak. Man vill göra strafftiden så kort som möjligt. Detta sticker lite i ögonen när det gäller brottslingar som upplevs som hotfulla och riskerar upprepa sina brott. Givetvis är det en svår fråga veta vilka som utför nya brott och vilka som inte gör det.

Till den nya lagstiftningen som ligger som förslag vill man ta bort delar eller hela den psykiska vården, med hänvisning till rymningar, oklarheter om vården egentligen hjälper, oklarheter hur länge man blir kvar inom psykiskt vård etc.

För oss i allmänheten har det alltid varit svårt att greppa vad psykiskt vård är egentligen. Själva när vi kommer till doktor är det antingen samtal eller piller som gäller. Vi är med på att detta kan utföras inom fängelsets ramar och erbjudas ALLA brottslingar, ty något ÄR ju fel när man utfört ett grovt brott och givetvis är det för alla brottslingar också en stor psykiskt press med både brott och straff.

Vad jag dock alltid själv har haft svårt för att förstå är straffriheten som man i många sammanhang vill ge psykiskt otillräkneliga. Det är något som rimmar lite konstigt här. Om man är psykiskt förvirrad, ej tillräknelig och ej kan ta ansvar för sina handlingar. Är man då inte en fara för sin omgivning?

För okey, de ska inte straffas för något de inte kan ta ansvar för. Men…

Men ska de springa runt på egen hand? Alla människor vill ha trygghet och kunna lita på varandra i vardagen och här möts inte allmänhetens önskemål. Trygghet för många människor måste alltid ha högre prioritet än att en enskild människa ska få göra brottsliga saker utan behöva ta ansvar. Jag tror att många kommer bli upprörda för varje dom som innebär att någon frias och kan gå vidare utan ta ansvar/straff för sina handlingar som skadat andra människor.

Det är redan nog nu med alla svårigheter att bevisa att någon utfört den brottsliga handlingen, att få polisen att överhuvudtaget besvära sig med att göra en värdig utredning, att man som offer möts med mer misstänklighet än brottslingen och att man som offer glöms bort alltmedan den dömda brottslingen i alla sammanhang står i uppmärksamhetens lyse.

Lagstiftningen borde vara rak och enkel. Fängelse med eller utan psykiskt vård, fler antal straffår för grova brott och att brottsoffer får en rejäl ersättning och gratis vård för att få chansen fortsätta sitt liv (om de lever än).

Sen borde det även efter strafftiden finnas en mekanism för omprövning. Jag syftar här på att vissa personer är fullblodiga brottslingar som är en uppenbar fara för allmänheten. Dessa ska inte släppas ut helt enkelt om man inte kan garantera att dem ej utför nya grova brott.

Grundregeln för hela lagstiftningen borde ses utifrån offrens och allmänhetens synvinkel. Kravet om att leva i trygghet. Brottslingen får stå sitt kast för alla sina gärningar och i extremfallet kan det innebära livstidsfängelse.